Jag fick följa med igår när en patient åkte till universitetssjukhus. Det handlade om manometri (ett test som mäter hur väl matstrupen fungerar) och själva proceduren såg ut ganska enkelt. Precis som vi hade i skolan övat med att lägga in näs-magsonden hände det också i verkligheten att sjukskötaren behövde byta näsborr när slangen inte gick in i den förstprovade. Åtgärden lyckades fast det i början var osäker om patienten orkar hänga med till slutet.

Det roliga hände när vi väntade på vår hemskjuts. Vaktmästaren var inte på plats så flera besökare och patienter kom till mig för att fråga var nån avdelning är. Jag hade ju vita kläder på.  (De flesta avdelningarnas sjukskötare har nuförtiden blåa yrkeskläder...) Tur för mig att de finns så bra vägvisare och kartor att jag kunde även som utestående hjälpa vidare.

Vi får en yrke med ett slags superpower så vi måste använda vår kunskap lika ansvarsfullt som alla andra superhjälte också. Annars slutar det illa.

Läkemedelsutdelning gick bra vad gäller läkemedel i pillerform och jag trivdes i  läkemedelsrummet. Den första nedergång kom också; redan hantering av ampullen och sprutan kändes inte så säkert och jag var för försiktig med att trycka kolven in i sprutan i iv-kanylen (jag var rädd att den gjör ont i patientens hand) och fick lösningen inte gå in fast jag hade en toppen handledare.

Första riktiga intramuskulär injektion lyckades bättre (tisdag kväll) och sc-injektioner börjar bli säkert. Men natten därpå kom första mardrömmen någonsin som var relaterad till vårdstudier. Jag drömde om att jag på nåt sätt hade lyckats få en aggressiv multihypersupersjukhusinfektion och min vänstra handens hud belv fläckig och började snart mögla och naglar fastnade vid hudet och efter 5 minut syntes redan en fingerben. Att köa på jouren lyckades inte heller bättre och när jag hamnade på en bedavdelning och ville åka hem sade man till mig att jag kan gå bara om jag visar att jag själv kan ta hand om stickandet. Intramuskulärt med en GROV nål och i armen, i biceps! Det var så förskräckande; fel plats, z-teknik är inte möjligt med en hand och allt var så ohygienisk) och jag vaknade omedelbart. Jag kan sova med ljus och tv på men aseptiska samvetes makt är tydligen större.

Den här sista praktikveckan har absolut varit den bästa på alla sätt och fast jag ibland redan har längtat efter att få också mera teoretisk kunskap känns det nu att jag kommer att sakna praktikplatsen lite. 1,5 dagar kvar.

Extrasupermegabonus om mångprofessionalitet, som har synt så konkret på avdelningen:

Delat arbete som går över yrkesgränser kallas mångprofessionalitet. Fördel expertis från flera område för samma mål; patienten är i fokus. Man får en heltäckande förståelse och uppfattning om fallets dimensioner. Hektisk schema, små resurser, olika synpunkter och prioritering av eget område kan orsaka konflikter, men övervunna problem gör gruppen starkare.

Note to self: att försöka snabba på takten i morgonkoma med crocs vent (=utseendet och breden av skospetsen liknar smurfernas boots) kan leda till oönskat påve-effekt. Plötsligt hittar du dig själv på knäna och nästan kyssar marken. Professionell som jag är kollade jag först om någon såg när jag ramlade. Inget vittne, men i youtube-äran kan man aldrig vara säker. Det finns ju flera övervakningskameror i byggnadet.