Första nattur är över! Den var intressant men ganska tung fast de flesta patienter sov. Att vaka är ingenting nytt för mig men varje gång är det lika svårt att bryta och korrigera dygnsrytmen. Jag fick svar på många frågor som hade uppstått och fick äntligen bekanta mig med läkemedelsrummet. Jag försökte även läsa vid tvåtiden lite läkemedelsräkning men efter jag hade läst sidan var jag tvungen att starta om för jag kunde inte komma ihåg någonting. Räkning själv gick lite bättre men jag kan inte rekommendera tidpunkten. Däremot var det enklare att googla användningstips för hörapparat och en cpap-sömn flödesgenerator. Det finns överraskande bra information om deras funktionssätt och andvändning men jag kunde tyvärr inte omsätta infon i praktiken.

PEG (http://www.meda.fi/fileadmin/uploads/Mic_Key_Finland/PDF/Potilasohje_A5_180509_72ppi.pdf) blev också aktuellt. Hantering av en för mig obekant slangtyp gick ganska bra efter vi hade kommit igång.

Annars har veckan innehållit mest basala och enormt viktiga saker som aseptisk arbetssätt och ergonomi med tanke på människans fysiologi. Den konkreta delen av arbetstursplanering -hur man får privatliv och treskiftes jobb gå ihop och hur mycket natturer påverkar arbetstimmar- var en utmaning men tack vare avdelningens autonomisk skiftplaneringsstil kunde jag få in  en natt. Fast det först kände lite besvärlig lönade det sig och jag är nöjd att jag gjorde den här turen.

___

Att förebygga är så mycket effektivare och enklare än att korrigera. I  vår kära första halvårets bibel "Grundläggande omvårdnad 2" av jahren Kristoffersen et Co (2006) definierade saken så här:

Att upprätthålla sin funktionsförmåga är en viktig hälsofrämjande källa. Genom att regelbundet vara aktiv stärks musklerna, skelettet och lederna. Det är viktigt att en sjukskötare vet aktivitetens betydelse för hälsan och faktorer som påverkar aktiviteten samt hur man främjar aktiviteten hos människan.  En dålig funktionsförmåga leder däremot till benskörhet, ödem, andningsproblem, förstoppning, hudproblem och nedstämdhet. Då är det sjukskötarens ansvar att förklara för patienten hur dessa problem kan förebyggas.

För att stöda funktionsförmågan kan man använda olik beredskap. Lika viktig är ergonomin. Enligt Birgitte Beck i en artikel om ergonomin i tysk vårdtidning:  Den bidrar till både vårdarens och patientens orkande och välmående. Det handlar inte bara om hur man använder rätt hjälpmedel eller flyttar på rätt sätt. Begreppet innehåller också handledning för både vårdaren och patienten. Vårdaren måste behärska ett säkert och ergonomisk arbetssätt och repetera/förnya sitt kunnande med jämna mellanrum. När patienten känner till hur och varför hon/han ska gå tillväga på ett visst sätt och kan också göra det på ett säkert och effektivt sätt främjar ergonomi patientens funktionsförmåga och säkerhet. Förflyttningarna blir säkrare, fysisk belastning minskar för alla involverade och milt omhändertagande minimerar t.ex. risken för friktion eller hudskador. När patienten kan röra sig bättre ökar hennes/hans funktionsförmåga.

Liksom på alla andra delområdena i vården också måste man alltid komma ihåg att det finns inga standardlösningar som passar alla. Den avdelning jag har min praktik i riktar sig för att patienten får med olika övningar (och rätt medicinering) sin funktionsförmåga tillbaks så att hon/han kan fortsätta sitt liv hem. Tyvärr är det inte altid möjligt så en del av patienter flyttas till serviceboende, åldringshem eller långvårdsavdelning beroende just på deras förmåga att klara av vardaget.

Målen för rehabilitering kan vara kort- eller långsiktiga, t.ex. vill man hjälpa en patient med akut andningssvårigheter eller så vill man att patienten återvinner så mycket som möjligt av sin ursprungliga funktionsnivå.