På väg till skolan går jag varje morgon över en liten kulle och igår såg jag den här minisnyggingen på en roskis! Jag var redan på god humör men den gjorde mig ännu gladare (jag vill tänka att den var en ekorre, mumin är inte cool för dom säljer att möjligt skräp med sitt ansikte). Imorse var den borta men glädjen varade.

20150209_135540.jpg                              20150209_165745.jpg

Drakes skalle väntade mig på hemmaplanen och den var fortfarande på plats när jag på morgonen åkte iväg. Nu har den också smält. Men så är det med tillfällig miljökonst.

Och nu till gårdagens inlärningstillfälle! Vi hade ju case etts evaluering. Alla grupper hade förberett sig väl och det syntes. Ännu var det jättetrevlig att få så positiv feedback av MSL och inlärning skedde nästan i smyg. Jag blev så överraskad att jag först undrade om jag på riktigt lärde mig det jag ska. Borde absolut prova alla saker själv också... det räcker tyvärr inte med att bara se på.

Åtminstone konstaterade jag att om jag själv vore patient skulle jag föredra vård av sjukskötare/hälsovårdare med lika trevlig attityd. Rätt patientbemötande betonas mycket i vårt utbildning och det syntes! Fast jag kommer ihåg i riktiga livet nu bara en gång och med en person när jag upplevde kommunikationen med vårdpersonal som bristfällig. Det var för många år sen på ÅUCS BB. Nästa gång jag hamnade dit kollade jag redan på infodisken om x hade arbetstur. Hon hade gått i pension och jag måste erkänna att jag var mycket nöjd. Också hon kunde sitt arbete väl men med just patientbemötande och -kommunikation var det lite si och så åtminstone med mig. Lite sorgligt att jag fortfarande  kommer ihåg hennes namn men inte alla de andras -som gjorde toppjobb- namn. Men jag skrev deras namn i babyboken.

Minnet funkar tyvärr så selektivt ibland ; den negativa fastnar bättre och man ser inte perspektivet i själva situationen (=en gång av kanske hundra) och glömmer att uppskatta hur bra läget egentligen är. Det finns ingen orsak att försöka INTE motverka sådana mönster.